Författare: Anna

Tvingar mig till eftertanke, att förvalta alla mina intryck från sommarens upplevelser, jag förändras igen och igen.

Fort gick sommaren, böljande genom landskapet både de invanda och ovana och plötsligt föddes dessa skulpturer fragment från nutid och urtid.

Inte ett ljud..vinden tiger
Träden niger i vår natten
Det doftar mylla den frusna jorden blev mjuk
Månen lyser natten blå
Stjärnorna vandrar bland kala grenar
I djuphålans vatten krusas ytan
Sakta stiger urkraften…dovt hörs grodsången

Nymånetid….omstart nystart ! Oj vad skönt att andas in morgonluften och se den klara månskäran hängande ovanför grantopparna i sydöst, jag kommer att ha stöd och klara det jag vill, att kliva på och hålla mig upprätt.

Decembers sista dagar stannar upp… andas så långsamt, stilla rullar eftermiddag mot kväll jag följer med och vill inte heller att december ska ta slut, hålla kvar de trygga invanda gamla genomlevda året, så vilsamt och tryggt mot känslan att kastas in i januari, nya årets första månad, jag står hudlös kisande i ljuset och jag vet att jag alldrig kan återvända till de gamla..

Bortom tid och rum,  gungande av anspänning i muskler, senor och kotor försinner tiden, kroppen kräver min uppmärksamhet att vara följsam gå in i rytmen av stilla väntan.

Ryggen strejkar, den vill inte vara med….efter en dag med ute sysslor, knippsat granris gjort fint och bäddat in kryddväxterna, vinrankorna och en stor bädd på marken till kommande svetthydda. Sen det lilla extra….  utskottning av gammal dynga från ladan, så bra när traktorn var på gårn och nya landet kunde grundas och så var det bara den vanliga vedkärran som skulle in och så sa det bara pang….nu gör jag absolut ingen ting!

Blå eftermiddagar, utdragna långa skuggor, solen skimrar i ned kant, skymningsljuset drar förbi  i tidiga timmar, solen försvinner, regn blir snö, svärtan på himlen blir en tung svart filt, runt mig går ljuset in i sin kortaste fas. Naturen vilar stilla i sig själv, jag andas långsamt och följer med in i det mörkaste dygnet, in i ceremonin för vintersolståndet, elden tänds, doften av rökelse från skvattram och kåda sprider sin rök och ger mig rening, släpper det förgångna öppnar upp för det nya.

Nu är det dags  att ta hand om mina skålar som jag drejade i tisdags, lagom fuktiga lite stela står dom där och väntar under plasten på att målas med engobe, sen den där juvliga stunden då jag får rista mönster i flera timmar…